Reima Hirvonen
HOMOENO, my own private pride 2025
Under Pride 2025 i Norra Karelen Pride var vi tvungna att se ett videoinlägg i sociala medier av sannfinländernas kommunfullmäktigeledamot och parlamentarisk assistent när ledamot-assistent skjuter en medlem av den sexuella och könsrelaterade minoriteten från en (nazitysk) stridsvagn. ”EN GOD MEM”, var fullmäktigeledamotens svar när hen fick frågan om inlägget och dess relevans (irrelevans). De 49 personer som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter som dödades i skjutningen på nattklubben Pulse i USA 2016 skulle knappast säga ”bra” (om de var vid liv), eller de 350 transpersoner som mördats i världen under det senaste året (Amnesty 11/2024)…
Det är lätt att falla in i toleransens villfarelse (lögn), när sanningen är något helt annat. Den tolerans som vi som sexuella minoriteter och könsminoriteter trodde att vi hade utmanas nu starkt av högerextrema, konservativa och fascistiska krafter runt om i världen, och tyvärr också i Finland. De nazistiska stridsvagnarna fortsätter att rulla, och det finns inget förbud mot reparativ terapi, och den lutherska kyrkan fortsätter sitt orättvisa stönande på sina kyrkokonferenser om sin inställning till sexuella och könsrelaterade minoriteter och så vidare.
Reima Hirvonen/Pyy har gjort verk om frustration, ilska, rädsla, maktlöshet och raseri som orsakas av (tillståndet för) krig, folkmord, rasism, diskriminering, orättvisa och miljöförstöring etc. PRIDE ÄR EN PROTEST TILLS ALLA ÄR FRIA!
Utställningen stöds av Taike.
Reima Hirvonen (f. 1963) är 61-årig bildkonstnär, homosexuell, miljö- och gayaktivist. Hirvonen studerade i Vapaa Taidekoulu (Fri konstskola) 1999–2003. Jag tvingas gråta högre mot rasism, fascism, homofobi, krig, kvinnohat och klimatförändringar.
Hammaslääkärissä (detalj) (2024)
Ninni Luhtasaari
Vilken vacker kollaps
Stjärnstoftet försöker verkligen att hålla sig på plats, men bitar av det flyger hit och dit. Och sedan, av någon anledning, är myror ovanpå varandra och vi kan inte förstå vad det betyder. Vi är rädda. Det sägs att förmågan att föda stora huvuden är en superkraft hos en människa. Dessa stora huvuden förs samman och grupptrycket blir överväldigande.
Här är huvudena pyttesmå. De oregerliga karaktärerna uttrycker sig med sina lemmar snarare än med sina ansikten. Strecket är rått, organiskt och obalanserat, precis som världen ser ut att vara. Rosa är oskyldigt och mesigt. Materialen drar in dig. Genom att klä av karaktärerna förvrängs den uppgjorda uppdelningen mellan människor och djur.
I utställningen på Forum Box finns en flamflätare, en sängvätare och en karaokekollaps. Det är en förtärande storm bland moulinetrådar, paljetter och glaspärlor.
Ninni Luhtasaari (f. 1987) arbetar med handbroderad samtida textilkonst och keramiska fontänskulpturer. Den Tammerfors-baserade konstnären har ställt ut i flera solo- och grupputställningar i Finland, Berlin och München. Hennes verk finns i privata samlingar runt om i världen och i samlingarna på Finlands museum för modern konst Kiasma, Tammerfors konstmuseum, Kuopio konstmuseum och Helsingfors konstmuseum (HAM). Under år 2023 avslutade hon sitt andra offentliga konstuppdrag, en keramisk reliefinstallation för en skolbyggnad i Kangasala, Tammerfors.
Hennes långsiktiga dröm är att skapa en vattenpark för modern konst för allmänheten.
Those Who Lived In The Sea
Timo Tähkänen
Foreign Species
I min utställning Foreign Species söker icke-mänskliga arter sällskap via dejtingappar, och kroppsöppningar döljer känslor, begär och skam. Den konstnärliga processen utgick från en personlig erfarenhet: att min queera kropp sågs som främmande – till och med skadlig – ungefär som en invasiv art. Enligt EU:s förordning kan en art anses vara skadlig om den hotar den inhemska biologiska mångfalden. Detta stämde väl överens med min känsla av utanförskap: känslan av att jag är en störning, att mina önskningar och förhoppningar går stick i stäv med normen – till och med är onaturliga.
Begär eller identitet stämplas ofta som onaturliga när de inte passar in i välbekanta normer. I min utställning står det queera begäret och annorlundaskapet inte i motsats till naturen – de är en del av den. Jag började utforska förhållandet mellan queerhet och natur. Vem eller vad är främmande? Vem har rätt att sprida sig? Är vi redo att möta det andra inom oss själva – och vad händer om det har önskningar? Kan vi lära oss av varandra – kanske av våra vänner i havet?
Utställningen förändrades ytterligare när mitt nästan 20 år långa förhållande tog slut. Jag var tvungen att lära mig att vara singel i en helt annan tid och bygga upp min identitet på nytt. Mina verk bygger på personliga erfarenheter och deras ostyriga förhållande till gaykultur och -historia, natur och drömmar.
Foreign Species är den tredje och sista konstnärliga delen av min doktorandforskning i bildkonst vid Bildkonstakademin, Konstuniversitetet. Den första delen, Pink Gym, visades på MUU Helsinki år 2023. Den andra delen, Leak and Preach, var en dragperformance som presenterades på Club Kiihkos Evening of New Hope på kulturcentret Caisa 2024.
I min forskning undersöker jag lyssnandets betydelse i en queer bildkonstnärs verksamhet. Jag är särskilt intresserad av ”queer-lyssnande” – hur det förhåller sig till konstnärligt skapande och kritiskt tänkande. Jag frågar mig hur konstverk kan resonera med skaparens personliga erfarenheter och öppna utrymme för lyssnande, affekt och queera känslor.
Mitt konstnärliga arbete och min forskning stöds av Kone stiftelsen.
Timo Tähkänen är bildkonstnär och dragartist samt doktorand på andra året (2023 och framåt) vid Konstuniversitetets Konsthögskola. I sin konstnärliga forskning undersöker hen hur lyssnande i en queer kropp påverkar hens konstnärliga praktik. Tähkänen tog examen med en magisterexamen från Konsthögskolan 2014 och som bildkonstnär från Sydkarelens yrkeshögskola 2007. Utställningen på Forum Box är den tredje konstnärliga delen av hens doktorsavhandling.
Mediabox