Felipe de Ávila Franco
CARBON DERROCACY
Carbon Derrocaccy är en separatutställning av den brasilianska konstnären Felipe de Ávila Franco som undersöker den pågående påverkan av fossilbaserade system på det samtida livet. Genom skulptur, installation och rörlig bild utforskar utställningen hur processerna för resursutnyttjande formar inte bara globala infrastrukturer och geopolitiska arrangemang, utan även själva iakttagelsen.
Genom att arbeta med industriella material, algoritmiska bilder och konstruerade rum spårar Franco de kedjor som kopplar samman naturresurser med teknologiska system. Snarare än att presentera gruvdrift som ett avlägset fenomen, belyser utställningen dess pågående närvaro i nutidens materiella och visuella strukturer.
Utställningens centrala installation, Vessels Barricade, består av fyrtioåtta industriella oljetunnor arrangerade i en kubisk struktur. Verket refererar samtidigt till global cirkulation och nedläggning, medan de kulliknande märkena på ytan av konstverket återspeglar ett tillstånd av pågående geopolitisk spänning. Verket refererar till konflikter som manifesterar sig inte bara i direkt våld, utan också genom förväntan, medling och produktion av osäkerhet.
I Cold Bodies fungerar nödfiltar som reflekterande ytor för UV-printade, AI-genererade bilder av mineraler som kol och sällsynta jordartsmetaller. Verket avslöjar industriella kedjor som kopplar samman raffinering av fossila bränslen med produktion av metaller som är avgörande för digitala infrastrukturer. Samtidigt avslöjar det den materiella grunden för teknologier som ofta anses vara immateriella.
Videoinstallationen Leaks presenterar en syntetisk visualisering där olja och havsvatten smälter samman till en enda substans. Denna omöjliga situation refererar till den påtvingade samexistensen av inkompatibla system, såsom ekologisk bevarande och resursbaserade ekonomier, och den bräckliga och instabila verklighet som uppstår ur dem.
Utställningen stöds av Finlands kulturfond och Centret för konstfrämjande i Finland (Taike).
Ett särskilt tack till Paketo Oy för deras samarbete och stöd.
Felipe de Ávila Franco (f. 1982) är en brasiliansk bildkonstnär som arbetar mellan Sydamerika och Europa och har jobbat som konstnär sedan 2013. Hans verk utforskar gränssnittet mellan skulptur och andra medier och fördjupar sig i teman kring biopolitik och miljöestetik. Genom olika traditionella och experimentella tekniker införlivar hans process industriella material och rester som omvandlas till skulpturer, installationer, keramiska serier och andra interventioner som ifrågasätter föreställningar om natur, energi, territorium och människokroppen.
Med utgångspunkt i materialitets begrepp uttrycker hans verk en oro för vår tids industriella dystopi och belyser skulptur som en praktik som kan materialisera temporaliteter och dimensioner som reflekterar över mötet mellan skalorna av det mänskliga, det icke-mänskliga och planeten. Konstnären behandlar den konstnärliga processen som en mekanism för att väcka nya perspektiv om kunskap och etablera tvärvetenskapliga kopplingar mellan konst, humanvetenskap, naturvetenskap och antika
kosmologier. Genom att kritiskt granska ämnen som rör den socio-miljömässiga krisen syftar hans arbete till att utöva konst som ett verktyg för att aktivera en djupare diskussion om det motstridiga förhållandet mellan det mänskliga samhället och den naturliga miljön, och lyfta fram dessa som ömsesidigt beroende enheter.
För närvarande arbetar konstnären mellan Brasilien och Finland. Han har ställt ut i Sydamerika, Asien, Europa och USA, och hans verk tillhör framstående samlingar som Museet för brasiliansk konst FAAP i São Paulo, Helsingfors konstmuseum HAM och Museet för samtidskonst KIASMA i Helsingfors.
Mika Hytti
KHORA
Att bli i varandet
Våren 2002 satt Mika och jag på terrassen till konstnärsresidenset Hȏtel Chevillon i Frankrike och utbytte tankar om livet och konsten. Enligt Mika består konsten alltid av tre teman:kärlek, död och ensamhet.
När jag tjugofem år senare betraktar Mikas nya målningar undrar jag om de berättar om kärlek, död och ensamhet. Kanske, men inte direkt utan på ett gåtfullt sätt.
Som om kärleken ännu höll på att bli till kärlek. Som om döden ännu höll på att bli till död. Som om ensamheten ännu höll på att bli till ensamhet.
Enligt Aristoteles kan verkligheten beskrivas med två ord. Energeia beskriver hur saker är och dynamis beskriver hur saker kommer att bli. Dynamis är alltså potential; trädet finns redan i fröet, även om det ännu inte konkret existerar.
Inom den buddhistiska traditionen sägs det att form är tomhet och att tomhet är form. Med form avses allt det vi ser och som tycks bestå. Tomhet betyder i sin tur att allt är föränderligt, odelbart och ständigt i rörelse.
Tomheten framträder i tiden som form, som till slut upplöses i tomhet; allt flyter i rumtiden. En form varar i världen en sekund och en annan i tusentals år, men en dag försvinner den ändå.
I Mikas målningar är något ständigt på väg att bli till. Som om vi befann oss i khora, ett mellanrum, en plats för framträdande som inte kan definieras. Dukens yta är en gräns där världen drömmer sig själv, ur det okända håller något just på att bli till. För tillfället kan det bara vara färg.
Joel Haahtela, författare
Mika Hytti (f.1961) tog examen i måleri från konstskolan Maa år 1990, och har dessutom avlagt studier i konstnärspedagogik vid Konstindustriella högskolan år 1997. Under sin trettioåriga karriär har han haft ett flertal separatutställningar, deltagit i många grupputställningar och undervisat vid ett flertal konstskolor sedan 1990-talet. Hans verk finns i Kouvola konstmuseums, Finlands stats och HUS samlingar, samt i många privata samlingar. Hytti är medlem i Forum Box, Helsingfors Konstnärsförbund och Målarförbundet.
Laura Lowe
FIAT LUX
FIAT LUX presenterar de nyaste Structural Colour Painting -konstverken av Laura Lowe. Verken baserar sig på observationer av issmältning förverkligade med hjälp av polarisationsmikroskopi i Ars Bioarctica residensen på Kilpisjärvi biologiska forskningsstation. Polariseringen skapar färgspektrum av iskristaller, vilket avslöjar isens genomskinliga form och transformation.
Verken i utställningen imiterar den smältande isens transparens, speglingar och strukturfärger. Serien är en fortsättning på konstnärens tidigare arbete med oljefläckars och stenkolsfärger. Lowes arbete är nästan alkemistiskt till sin natur: Målningarnas immateriella färger bildas likt ett prisma — då ljuset bryts genom de genomskinliga målerilagren. Hon manipulerar olika färgmaterial kemiskt och blandar in reflekterande eller kristallbildande material i dem, såsom salter, glänsande pigment, glas- och metallpulver. Konstnärens verk kombinerar de gamla mästarnas skiktade målningsteknik med ett försök att förstå färg ur ett vetenskapligt perspektiv.
Ljus och färg har fascinerat konstnärer sedan grottmålningarna. I Lowes verk har dock intresset för dialogen mellan ljus och dukens yta fördjupats från en teknisk observation till målningarnas tematiska kärna: hur energin omvandlar livlös materia till liv. Allt liv på jorden har sitt ursprung i sammanflätningen av solljus och materia. Händelsen i Lowes målningar är framför allt mötet mellan det immateriella och det materiella – ande och kropp, vilket är processen för livets uppkomst.
Lowes målningar genomgår ständigt denna förvandling, som betraktaren får observera likt ett vetenskapligt experiment. De utmanar den traditionella uppfattningen om ‘nature morte’, att se målningen som ett dött eller fruset ögonblick. Färgen framträder och försvinner när betraktaren rör sig förbi, och förändras med ljus, skuggor och reflektioner. Likt levande vatten, smälter den speglande ytan samman betraktaren med dukens kalejdoskopiska landskap och hänvisat till vår delaktighet i denna cykel av liv och död.
Utställningen kommer att åtföljas av en introduktionstext skriven av konstkritikern Sanna Lipponen.
Laura Lowe (född 1991, Vanda) är en ung målare vars strukturella färgmålningar imiterar den skimrande strukturen hos oljefläckar och kol. De närapå immateriella färgerna i Lowes abstrakta målningar formas med prismatiska medel, istället för pigment – när ljus bryts och reflekteras genom genomskinliga färglager. Hennes process- och materialbaserade arbete vägleds av laboratorieexperiment och ett intresse för alkemisternas studier av färg. I målningarnas centrum ligger den händelse som uppstår ur interaktionen mellan ljus och yta, d.v.s. den samma sammanflätning av energi och materia som allt liv på jorden föds ur. Lowes ’levande målningar’ reagerar på ljus, skuggor och reflektioner. Deras spegelliknande yta sammanfogar betraktaren och dess omgivning till ljushändelsen.
Lowe utbildade sig vid Factum Arte & Factum Foundation i Madrid och avslutade sina magisterstudier vid Konstuniversitetes Bildkonstakademi i Helsingfors där hennes examensarbete tilldelades Anita Snellman-stipendiet. Förra året skapade hon sitt första offentliga konstverk efter att ha vunnit huvudpriset och publikens favorit -pris i Hotel GLO Art-tävlingen. Lowes verk har ställts ut på galleri Huuto, B-Galleria, galleri Rajatila och galleri Paperihuone. Hon har fortsatt sin forskning om färgstruktur under HIAPs residensvistelse på Sveaborg och Ars Bioarctica ’25-residensvistelsen vid Kilpisjärvi biologiska forskningsstation. Lowe arbetar för närvarande med ett tvåårigt stipendium från Finlands kulturfond och förbereder sig inför sin första stora separatutställning på Forum Box och sina första grupputställningar utomlands.
Mediabox