Aaro Murphy
As light as catching air
Utställningen består av nya konstverk, som undersöker relationer mellan minne, landskap och doftteknologi genom video, skulptur och doft.
I centrum av utställningen är en ny skulptur, Prototype for Listening, som blåser en diskret doft av orkidé i galleriet. Verket, som är upphängt i taket, lånar sitt formspråk från strukturer i växthus och orkidéernas känsliga form. Det klara glaset och de sammankopplade rören refererar till headspace-processen, som används i doftindustrin. vilken dokumenterar, samlar in och replikerar aromer.
Vid sidan av skulpturen visas Phantom Bloom -videoverket, som spekulerar dofternas försvinnande ur perspektivet av en fiktiv ”elektronisk näsa”. Ljudregistret varierar från ett vetenskapligt språk till lyrisk poesi och formar en abstrakt audiovisuell berättelse, som rör sig i gränssnittet mellan poetik och analys. Via verken funderar jag på hur dofter kan bevaras och memoreras via mötet mellan människan och maskinen.
Verkhelheten är ett resultat över arbete och forskning i Japan under åren 2023–2025, då jag fördjupade mig i dagens doftteknologi samt Kōdō-traditionerna. I samarbete med Takasago-aromlaboratorium samlade vi med hjälp av headspace-teknologin doftmolekyler och utvecklade en samling dofter av utrotningshotade orkidéer. Processen väckte frågor om hur försvinnande dofter kan arkiveras och lagras.
Samtidigt bekantade jag mig med den japanska kōdō-traditionen, där man uppmärksamt fokuserar på att ”lyssna” på doftande bitar av agarträ. Doften av agarträt fungerar som medlare för delade berättelser och minnen och föreslår att dofter kan förstås även via språk och berättelser och inte enbart som materiell substans. Då jag arbetat med verkhelheten har den upprepande tanken varit att uppfatta dofter som en slags form av lyssnande: kan doften förstås som ett språk eller en kod?
Utställningen stöds av Kone stiftelsen & Olga Linnamos stiftelse
Aaro Murphy (1991, Jyväskylä) är en bildkonstnär som arbetar mellan Amsterdam och Helsingfors. Murphy arbetar tvärvetenskapligt med video, ljud och skulptur och skapar tidsbundna installationer som ifrågasätter gränserna mellan det organiska och det syntetiska – ofta utforskande bredare teman kring kropp och teknologi. Murphys verk har tidigare ställts ut på Art Rotterdam, Osage Gallery Hong Kong, Bologna.cc, Åbo konsthall, Dalston Gallery Tokyo, SOLU och Oude Kerk Amsterdam.
Ida Palojärvi
Knivar
Knivar är de första verktygen som tillverkades av människor. De intresserar mig både som verktyg och som vapen. Knivar skär, klyver och täljer i alla deras användningssätt. De separerar materia i flera delar och omvandlar den. Ju tunnare bladet är, desto bättre fungerar det. Då bladet närmar sig tvådimensionalitet blir det också mer ömtåligt. Verktyget, som är avsett att bryta sönder bitar, kan själv gå sönder.
Knivarna i båda verken i utställningen är gjorda av vax. Vax är billigt och kan omformas. Det har ofta använts som hjälpmaterial för skulpturer, men det har också använts för att tillverka egentliga verk, såsom dödsmasker. Det tål fukt väl och är hållbart under vissa förhållanden. Det är ett utmanande material och är svårt att fästa med lim. Det är också ömtåligt och går lätt sönder.
I det första verket har jag intresserat mig för konturernas upplösning och grumlighet i föremålen. Knivarna är arrangerade i kluster och de verkar skära varandra. De är svåra att se ordentligt, eftersom propellrarna bildar ett suddigt staket mellan knivarna och betraktaren. Motorerna som snurrar propellrarna reagerar på betraktarens rörelse och de snurrar snabbare ju närmare de är verket. Längre bort saktar propellrarna ner, men avståndet hindrar betraktaren från att se objektet ordentligt.
Det andra verket, som är placerat under trappan, består av knivar som liknar genomskinliga skuggor, hängande från en röd lodlina gjuten inuti dem. Lodlina används för att bestämma en vertikal linje i byggnadsarbeten. Som barn föreställde jag mig att en lodlina (på finska: en kultråd) skulle rita flygbanan för en kula som skjutits från ett skjutvapen. I verket går linjen vertikalt genom knivarna och påminner mig om ett blodkärl eller den blodiga banan hos en kula – ett vapen som lämnar sina spår i ett annat.
Utställningen stöds av Konestiftelsen och Centret för konstfrämjande i Finland.
Ida Palojärvi tog magisterexamen i bildkonst från Konstuniversitetets Bildkonstakademi i Helsingfors. Hon bor och arbetar i Helsingfors. I sina verk undersöker hon gränser och skuggområden inom iakttagelse. Hon använder rumsliga element för att både täcka och avslöja skulpturala objekt. Hon utmanar det sätt att se på konst som bygger på betraktarens förmåga att observera verket utan begränsningar. Hennes verk är rumsligt konstruerade installationer som ofta handlar om iakttagelse och observation, samt störningar i dem. Verken involverar betraktaren och kräver tid, närvaro och långvarighet. Hon använder sig av olika element i sina verk, som t.ex. knivar, frukter, bergslandskap, guld, salt eller blommor som gömmer sig bakom en fysisk barriär, ett mörker eller en väggstruktur. Hon har haft separatutställningar bland annat på Åbo konsthall, HAM galleriet, Galerie Anhava och galleri Huuto och är medlemskonstnär och kurator på galleri Oksasenkatu 11.
Marloes van Son
Mekanisk melodi, mänskligt nynnande
Varför har vi svårt att uppskatta våra maskiners sångröster? Mänskligt nynnande är ett lugnande ljud som förknippas med trygghet och avkoppling. Vi nynnar när vi är glada, för att lugna våra husdjur och barn, eller helt enkelt för att vi gillar ljudet. Nynnandet skapas av resonans då luften vibrerar i våra skallar. Då maskiner surrar orsakas det ofta av mekaniska vibrationer och en elektrisk ström som modulerar vid harmoniska frekvenser. Till skillnad från mänskligt nynnande uppfattas det vanligtvis som en störning: Nynnandet kan betraktas som en positiv term då det förknippas med människor, men det är nästan tvärtom då ljudet produceras av en maskin.
Många av installationerna i den här utställningen producerar någon form av ljud. De flesta är avsiktliga, men ibland uppstår oväntade ljud, såsom mjuka klickljud under signalutbyte, en surrande motor eller en något förvrängd högtalare. Eftersom installationerna innehåller övergivna möbler och reparerade eller modifierade trasiga apparater kan inte alla detaljer förutsägas. Med dessa underligheter utvecklar föremålen mer komplexa karaktärer. Den här utställningen strävar efter att fråga hur människor utvecklar kopplingar till vardagliga teknologiska föremål och vad som händer då dessa föremål fungerar på ett oförväntat sätt.
Jag är särskilt intresserad av de relationer vi skapar med teknologiska möbler. På 50-, 60- och 70-talen skapades komplexa möbler, såsom inbyggda skivspelare, radioapparater, stereoapparater eller telefoner. Även om tekniken är föråldrad används möblerna fortfarande, även om den kan ha en annan funktion idag. Något med dessa teknologiska möbler framkallar en koppling som verkar saknas hos enkla apparater och icke-teknologiska möbler. När de går sönder kastas de bort och ersätts med nya, glänsande versioner, snarare än att de repareras eller återanvänds. Kan det vara så att vi bryr oss mer om våra gamla teknologiska möbler eftersom de verkar sjunga bättre?
Tillbaka till mekaniska melodier: Det sägs att allsång stärker relationerna människor emellan. Kan vi alltså skapa ett djupare band även med teknologiska föremål om vi lär oss uppskatta deras ljudliga underligheter?
Utställningen stöds av Finlands Kulturfond och Juhani Kirpiläs Stiftelse.
Marloes van Son (född 1991, Nederländerna) skapar ljudföremål, instrument och experimentell musik. Hennes konstnärliga arbete kombinerar elektronik, träslöjd och ljud i varierande kombinationer. Genom utställningar, föreställningar och workshops utforskar hon samspelet mellan vardagliga apparater och situationer. Hon är intresserad av kopplingarna mellan människor och teknologi, reparationskultur, användargränssnittsdesign och kombinationen av elektronik och hantverk. Hon forskar för närvarande om reparation som en läkande mekanism och strävar efter en mer hållbar relation med våra elektroniska apparater. Hon skapar installationer och instrument som kombinerar möbler som tagits ur bruk med teknologi, och organiserar workshops där deltagarna utforskar sina personliga kopplingar till föremål genom sin reparation.
Van Son tog sin magisterexamen i visuell kultur och samtida konst (Aalto-universitetet) år 2017 efter att ha avslutat sin kandidatexamen vid ArtScience Interfaculty (Kungliga konstakademin, Haag). Hon bor och arbetar I Helsingfors och kommer ursprungligen från Nederländerna. Marloes har haft separatutställningar på Galleria Huuto och Galerie AMU (Prag) och en samutställning med Alex van Giersbergen på Myymälä2. Hon har deltagit i grupputställningar och uppträtt över hela Europa.
Mediabox