Jan Anderzén
Sula Insula
Varifrån svarar vallen? Vad frågar skåpet? Vart sjunker skjulet ner? Var släpper grinden in? Fruktansvärd klättring: en trappstegspyramid! Gränd, band, horisontell rand, bandwidth. En masklöpning, en spricka i griden, ett hål i stickningen, slår tomt.
Hur blir en trappstegspyramid av tyg till? Med hjälp av beskärning och intuition. Intuitionen frågar: ”Börjar det vibrera?” Det beror på dig! Avgränsningen formar språket: tecken bestämmer varandras form. Tygets snitt, en böna eller en cirkel, och vad som omger den. ”Drömmen är att artikulera vad som görs – eller ska jag dra tillbaka det jag sa?” Bildernas språk är annorlunda. ”Stänk på ett rutnät.” En grupp tomtar, de odifferentierades kö, en hjärtekedja. Sparsamma mönster. Material från återvinning: återvunna tyger och gamla fotografier. Färger från antik arkitektur, skulpturer – de var inte vita, ej rena.
”Jag gillar ditt sätt att observera”. Kanske världarna – ruinerna, byggnaderna – tar emot honom. En undermedveten byrå eller den dekorativa eremitens stuga. En förmultnande taco på handflatan. Påskgräs. En mandelformad öppning, en grav och en livmoder. En uppenbarelse. Ett möte. En nöjespark. Ett initieringsfält. En karaktär smyger sig in i perceptionsfältet. Upplevaren rycker till.
Byggaren leker med skalan, och kurragömma: med representation. Som textens eller ett plattformsspels fält. Den blinde läsaren trevar uppför trapporna och på plattformarna, förvirrad. Pyramiden är någons klädsel. Miljöns överflöd, glädjen och lyckan, bullret. Grafisk notation. ”Jag ser på dessa som möjlig musik.” Karaktärigenkänning, den första läskunnigheten. Laddad mening och slumpens handel. Grind. Monitor. Rutt. Ljudvågor, seismiska vågor, bölja. Fröjden av kollaps. Ett hopplöst leende, tandlöst.
– Jonimatti Joutsijärvi
Jan Anderzén är en tvärvetenskaplig konstnär som arbetar med bilder, video, tryck, performance och ljud. Han kombinerar regelbaserade system och slumpmässiga metoder med långsamma hantverkstekniker som mosaik och textilcollage. Med hjälp av digitala verktyg skräddarsydda efter hans behov sätter han ihop kompositioner från en ständigt växande bildbank, som inkluderar mönster från traditionellt hantverk, naturteman från tidiga datorspel och fotografiska observationer av miljön.
Anderzéns verk pendlar mellan ordning och kaos, vildhet och domesticering, och det heliga och det vardagliga. Verken utforskar teman relaterade till teknologier, myter och möjligheterna att vara tillsammans, även om helheten ofta verkar undgå tydliga språkliga definitioner.
Hans verk har ställts ut flitigt i Finland och internationellt, bland annat på Blank Forms, Onassis kulturcentrum, Mänttä konstvecka, Sorbus och Borgå konsthall. Han har uppträtt på konstinstitutioner som MoMA PS1, CCA London och ISSUE Project Room, samt på festivaler som Sónar, Roskilde och Flow. Hans kompositioner har framförts vid Helsingfors festspel, Musiikki Ajas och Tammerforsbiennalen. Hans offentliga konst finns vid spårvagnshållplatsen Turtola i Tammerfors.
Tack till Centret för konstfrämjande för stödet till utställningen.
HEMULOORDI
New Testament
Jag var dömd att leva i en garderob formad som en kista.
Ovanpå mig låg ett jordbelastat tyngdtäcke, århundraden tjockt.
Under alltihop, detta bräckliga skelett i en brudklänning.
Spetsen från din klänning i mina händer, lika dammig som en fjärilsvinge.
Även om jag är död, äter maskarna mig fortfarande inifrån,
de alla säger att jag ser precis ut som min far.
Inuti mig finns ett mörkt rum med en fastspikad dörr.
Från det gyllene nyckelhålet stiger ljuset in i ett streck likt en objuden gäst.
Omvärlden ritas upp och ner på mina väggar – vafan är jag någon satans Camera Obskura?!?!
Eller helvete också, ett land upp och ner???
Jag måste lära mig att härja med huvudet nedåt!?!?
När jag sluter ögonen ser jag bara Jesus, som har ett sår i pannan format som en fitta.
Samtidigt minns jag att det också finns ett spöke i hörnet av mitt rum, i storlek av en kuk.
Jag brände min fars testamente trots att det var min enda biljett till himlen.
Åh, Gudar av kaos, förändra världen så att den är densamma inuti och utanför!
Nya testamentet flyter samman av små bäckar, dörrar och fönster – dina och mina skrev! Det är bara så jäkla naturligt!
Jag testamenterar inte bara mitt skrot och lemmar till dig, jag ger dig hela mitt liv!
En blodstaty i mänsklig storlek! Skulle du vara min hud? Mina gränser och min tid!
När jag är någon dag är fri, kan jag flytta in i dig?
HEMULOORDI (f. 1989) är en skulptör baserad i Helsingfors som huvudsakligen arbetar med keramik och video. HEMULOORDI beskriver sitt arbete så här: ”I mina verk behandlar jag motsättningarna mellan identiteter och hur kapitalismen plattar ut och kontrollerar dem. Ibland är samhället vi lever i så hemskt och absurt, men livet är också så underbart samtidigt som gör att saker och ting på något sätt blir till konst. Jag gör många självporträtt och mina verk är alltid ganska psykologiska.”
HEMULOORDI tog magisterexamen i konst från Konstakademin år 2021, men har tidigare även studerat konst vid Tammerfors yrkeshögskola, konstskolan Maa och konstgymnasiet i Nyslott. HEMULOORDIS verk har bland annat visats på Mänttä konstveckor, utställningen Nuoret2015 och vårutställningen i Charlottenborg i Köpenhamn. Du kan se HEMULOORDIS offentliga videokonstverk i lobbyn på Nokia Arena, där ”Kiitos 19.30-20.00” har pågått sedan 2022. HEMULOORDIS verk finns också i Kiasmas, statens, Jenny och Antti Wihuris stiftelsens och Helsingfors konstmuseums samlingar. År 2020 beskrev Raimo Utriainens stiftelses stipendiekommitté (Tuomo Tuovinen och Alma Heikkilä) HEMULOORDIS arbete så här: ”I en global digital miljö känner Hemuloordi ekon av den finska enhetskulturen, där läskunnighet lärs av Kalle Anka och skrikande lärs genom att titta på ishockey. I Hemuloordis psykedelisk-substilade mytologi fluktuerar motiv, karaktärer och fenomen från populärkultur, onlineforum, politik, datorgränssnitt och konsthistoria mellan skärmen och den dimensionella världen och ändrar ständigt sin form.”
Inka-Maaria Jurvanen
Pölymaa
Utställningen Pölymaa (Dammland) handlar om minnen och deras konstruktion, övergivande och oundviklighet. Utställningens titel kom till när jag arbetade på Villa Karo-residenset. I Benin spelar heliga föremål och statyer en central roll och damm som har samlats på dessa föremål rengörs inte – det accepteras. Detta var en transformerande och djupgående upplevelse för mig.
Vad betyder ”att lägga på minnet” och ”det verkliga minnet”? Minnen arrangeras och ordnas i konceptuella och konkreta strukturer. Strukturerna är som trädgårdar, där växter och ting placeras i artificiella kombinationer och godtyckliga lager. Vi tar distans från olika minnen och försöker kontrollera dem, minnena blir betraktade ovanifrån. Samtidigt förstärks och förvrängs meningskopplingarna; de stiger till större värde än tidigare eller sjunker ner i intet. Tingens skuggor framträder även ibland som huvudroll, glömmer sin källa och växer till skuggväxter. Och runt allt detta virrar egensinnade vindar, det oövervinnliga dammet och det eviga havet. Minnen och trädgårdar blir aldrig färdiga. Processen leder till övergivande – av gemenskaper, av ting och i slutändan av oss själva. Vi kan inte välja annorlunda, vi kan inte överge. Kommer människocentrismen att förändras ens i slutändan? Vad släpper vi taget om när strukturen smälter? När vi ger oss av, ensamma.
Blyertsteckning är kärnan i mitt konstnärliga arbete. Jag har länge använt plywood som basmaterial. I mina senaste verk har jag strävat efter att föra teckningen mot tredimensionalitet och installation. För utställningen Pölymaa har jag skapat verk på ytan av kulissliknande plywoodstrukturer, en plywoodpentaptych, gamla träkärl, en brödspade av trä, grå granit och på ett ben som hittats i skogen.
Pölymaa är den sista delen i en utställningstrilogi som jag påbörjade 2010. Trilogins teman är organisering och strukturer, nedbrytning av strukturer samt minnen och övergivenhet. Den första delen av trilogin, Määre, ställdes ut på Galleri Katariina 2010 och den andra delen, Tuulenkaato, på tm-galleriet 2023.
Inka-Maaria Jurvanen (f. 1980) är intresserad av tiden – dess gång, stopp, vridning, upprepning – och presentationen av samtidighet och följd genom en tvådimensionell bild.
Jurvanen har haft separatutställningar och deltagit i kurerade grupputställningar i Finland och internationellt sedan 2007, senast en separatutställning på tm-galleriet, en samlingsutställning på Kiasma, XXVIII Mänttä Art Weeks och en kuraterad grupputställning på Redbud Arts Center i Houston, Texas. Hennes verk finns i samlingarna hos Kiasma, Museum of Fine Arts Houston och Finlands statliga konstkommission. Finska konstföreningen tilldelade Jurvanen William Thuring-priset år 2023.
Utställningen stöds av:
Centret för konstfrämjande
Konst- och kulturmyndigheten, Nylands konstkommission
Mediabox