När jag börjar att skapa en bild står jag framför tomheten. Jag har ingen plan. Min hjärna är ett förråd för material som faller fritt. Nånting börjar att tumla ut; kanske minnen av Etruskiska figurer som transporterar deras linjer till Matisses ritningar till exempel. Eller sonoriteter av Klee versus den ekspressiva kraften av Nolde. Oendliga föreningar med det visuella, var det en målning genom tider, som blir drivkraft i den kreativa processen av målarna.
Färger börjar mäta upp varandra. Dynamiska formförskjutningsvolymer föds av nödvändighet. Jag är ingen tillbakadragen målare. Jag låter den kreativa processen leda mig. Det tar mycket litande att låta varje enskilda bild bo i sin egen sfär. Vid något tillfälle är bilden tillräckligt färdig och fortsätter att leva sitt eget liv.
Jag respekterar grundläggande värden för måttligghet och därför jobbar med enkla materialer.
I denna utställningen har jag valt att framställa verk som kämpar mot vår tids splittring och själslöshet.
Kirsi Mikkola (1959, Helsingfors) bor i Berlin och arbetar som professor i måleri vid Bildkonstakademin i Wien. Hennes kraftiga verk består av hundratals målade bitar av papper.
Mediabox