12.11. — 5.12.2021

Christian Langenskiöld:
MARIONETTE

  • Christian Langenskiöld: Bildersturm: Baroque Genesis #2 (vasemmalla), Archaeological Finds: Renaissance Study. Foto: Anna Autio

  • Christian Langenskiöld: Still Life: Rococo / Jacobin #3 (oikealla); Victor, 1937; Romantic Forest with Archaeological Excavation. Foto: Anna Autio

  • Christian Langenskiöld: Mural #1; Mural #2. Foto: Anna Autio

  • Christian Langenskiöld: Beeldenstorm. Foto: Anna Autio

Några gånger om året brukade jag köra förbi den gamla fronten utanför Skogby. Man ser platsen från vägen när man passerar långa rader med granitblock som kallas draktänder. Där, för exakt 80 år sedan, tjänstgjorde min farfar, Victor, som fältkirurg. Under min psykoanalytiska process började jag känna ett behov att promenera i skogarna kring Skogby och den gamla fronten, en idé som min terapeut uppmuntrade. Jag började åka dit regelbundet; ibland gick jag längs de långa sandryggarna, andra gånger promenerade jag genom skogen till stranden, eller så sökte jag efter Victors bunker på norra sidan av byn.

Under arbetet med detta projekt, perioden som blev slutfasen av min terapi, har jag reflekterat över det egendomliga landskapet med dess vågor av sand. Under den senaste istiden stod kanten av det krympande istäcket stilla här ett tag. Vattnet som flödade under den frusna massan rörde sig med en sådan kraft att det drog med sig stora stenblock och gned dem mot varandra. Sanden som lossade från stenarna formade åsar då den dök upp från under istäcket. Jag har svårt att begripa att livets ursprung finns i dessa markens mineraler och att min förmåga att reflektera, hela min inre värld, utvecklades från de första organiska föreningarna. Ur dem, under krävande förhållanden, utvecklades människans kropp med sinnets strukturer, samma strukturer i vilka idéerna som formade våra kulturer utvecklades.

Jag har tampats med en paradox: Det faktum att våld kan orsaka såpass djupa sår i det mänskliga sinnet att de kan flytta sig mellan generationer verkar tyda på att vi inte är lämpade för våldsamt beteende, att det på något sätt är onaturligt för oss. Men en titt på vårt kulturella förflutna, ända tillbaka till Gilgamesh, visar en annan historia, en där våldsamt beteende är djupt rotat inom oss. Kulturella perioder har ofta krockat med idéernas svingande pendel; bara under de senaste århundradena i Europa gav reformationen upphov till barocken, barocken till upplysningen, upplysningen till romantiken och förändringen lämnade efter sig ett rörigt spår av blod och rester av känslor och tankar som jag nu bär inom mitt sinne.

Under det förra århundradet kulminerade detta idéflöde, tillsynes under stark påverkan av den romantiska perioden, i det värsta av krig, varav en liten bråkdel ägde rum i dessa skogar. Man behöver inte gräva särskilt djupt i marken för att hitta rester från dessa händelser, bitar av gamla vapen och utrustning. Jag har ofta undrat ifall min farfars upplevelser är del av mitt inre liv och hur de i så fall visar sig. I min terapi har jag sörjt över en brist på intimitet, de kalla förhållandena mellan generationer och mellan män. Min sista insikt fick mig att se att det på grund av kriget inte kunde vara annorlunda. På sätt och vis ger detta mig tröst.

Under detta projekt har jag samarbetat med Historiska museet i Bern, Schweiz, Hangö frontmuseum och arkeologer vid Helsingfors universitet.”

Utställningen har fått stöd av Konstsamfundet, Oskar Öflunds stiftelse, Svenska kulturfonden och Centret för Konstfrämjande.


Nyligen har Christian Langenskiölds främsta medier varit fotografi och skulptur. I sitt arbete har han ofta återvänt till samma paradox: Som levande varelser drivs vi att hålla oss vid liv, men som människor, begåvade med förnuft och fantasi, inser vi att livet är en instabil och ändlig process. När han närmar sig sina arbetsteman samarbetar Christian ofta med människor som är involverade inom olika områden, såsom medicin, konsthistoria, psykologi och arkeologi.

https://langenskiold.info/