13.11. — 5.12.2020

MUSA – DIALOGER OM KONST OCH KÄRLEK

Terike Haapoja i samtal med Eija-Liisa Ahtila, Pauliina Feodoroff, Newton Harrison, Jenni Laiti, Zoltan Popovits, Samuli Putro, och Kristian Smeds.

Ljud design Mikko Virmajoki och Ville Hyvönen
Färgspecifikation och postproduktionskoordination Ville Hyvönen
AV Proav Saarikko Oy
Transkription Laura Gustafsson
Undertexter Saga Vera

Jag undrar vad jag skulle vilja säga om denna utställningen. Jag hade planerat något helt annat, något som gäller biopolitik, men pandemin avslöjade hur kapitalism, rasisering och exploateringen av den icke-mänskliga världen länkar ihop. Det är som Pauliina Feodoroff sade i en av våra diskussioner i somras: när tsunamin slår till, är det inte dags att skulptera den i marmor. Alla kan redan se vågen.

Pandemin är en tyst tsunami, relaterad till antibiotikaresistens och utrotning av arter – den typ av långsamma katastrofer som avancerar ingenstans och ändå överallt. Pandemin ger mer styrka och brutalitet till den mest tysta tsunamin – ensamheten och separationen av livet i industriell kapitalism. Bakom dessa biologiska, ekologiska och sociala problem ligger en världsbild som byggs på avskiljning av förbindelser mellan människor och mellan mänsklighet och andra arter samt jorden för att kunna öka produktionseffektivitet. När objektet i neoliberalism är i bur, är subjektet självständig, kreativ och klarar bra själv, som om våra tankar och andra insatser föds utan materiella eller andliga kopplingar. Från neoliberalismens synpunkt är konstnären en modell medborgare, en egenföretagare över sitt eget liv, ett kreativt geni som surfar på marknadens våg.

Om vi har lärt oss något under året så är det att hur mycket vi behöver varandra. Vi är beroende på varandra, materiellt och andligt: vi svälter utan den fysiska, emotionella och intellektuella bindningen. Konst föds inte ur tomma intet: allt vi lever och kommunicerar med talar genom vår konst. Det är ytterst viktigt att vårda kärleksfulla relationer. Nyligen tänkte jag på meningen av ordet ”kärlek”: att ta tid, uppskatta, vara närvarande, ge uppmärksamhet. Samma definitioner kunde används även för politiska aktiviteter: kärlek och politik är engagerad i världen med sina insatser.

Istället för en privatutställning, bjöd jag in konstnärer som är mycket viktiga i mitt liv och för mina tankar för att tänka med mig. Dessa videoverk och audioinspelningar av dialoger handlar om relationer mellan konst, kärlek, oändlighet, den icke-mänskliga världen och aktivism. Utställningen är ett uttryck för kärlek till tillsammanstänkande och tillsammansväxande.

New York, den 22 oktober 2020
Terike Haapoja

Tack: Laura Gustafsson, Satu Herrala, Eva Neklyaeva, Heather Davis, Eva Hibay, Mia Kivinen, Maija Blåfield, Liisa Lounila, Anita Seppä, Bockholm, HAM Helsingfors konstmuseum